Förslövs kyrka 2002
Förslövs kyrka
Av Edvin Sandgren, kyrkovaktmästare i Förslövs kyrka i mitten 1900-talet.
Man började med att plocka bort tegelgolv. Där var två lager, egentligen ett nyare och ett äldre golv. Sedan skulle man fylla in med sten och gjutning och sådant. Så skulle man ju lägga ny tegel. Den här teglen kom nerifrån ett tegelbruk som heter Hydinge, det ligger nere i Skåne någonstans. Det var sånt här rött, vackert tegel. Vackra tegelstenar. Man fann också en sten som man aldrig kom underfund med vad den egent-ligen hade varit till. Om den kan ha varit till en portal. Dom har haft sakkunskap här som har tittat på stenen. Stenen var ju rätt så stor. Nästan som ett bord men inte så brett. Det var en väldigt klumpig sten. Där var ju arbetat i den här stenen. Så nog hade den varit till något någon gång. Det är ju inte alldeles omöjligt utan det kan ha varit till något utav inredningen framme vid koret. Jag vet inte om den ligger där uppe någonstans. Den stod i vapenhuset en lång tid. Jag skulle tro att den inte finns där idag. Den kanske inte fanns i vapenhuset utan den låg under någon av trapporna som gå upp till läktaren. Det är inte helt omöjligt, man glömmer sådant.
Man körde ut en massa rullebörar. Och det man körde ut var väggarna utav den gamla kyrkan. Och i den gamla kyrkan gick alltid kvinnorna in från den norra sidan och männen från den södra. Och det var innan detta tornet byggdes. För sedan gjorde man ingången genom tornet. 1775 så kom tornet till.. Det var på Gustaf den tredjes tid. Det ser man utanpå tornväggen där. Det hade varit snyggt om där hade funnits en klocka. Men det är ju inte så lätt att sätta in. Det var egentligen meningen att där skulle ha varit en klocka. Där var ju en person, dom kanske var två personer. Det var ju Hilma och Sven Petter i Fogdarp som satte in pengar som egentligen var avsatta till en klocka. Men det blev ju aldrig av. Det var för svårt. Pengarna räckte inte till så dom gick väl till något annat. Hilma fick avgöra det själv efter Svens död. Pengarna kanske fortfarande finns kvar. Man byggde tornet så det skulle parera mot väggarna där inne. 1850 flyttade man ut väggarna, för att man skulle få plats. Men jag har för mig att i den gamla kyrkan fick man vara så god att stå rätt upp och ned. Man kunde inte sitta där. Man fick stå och stötta varandra. Om det kom många och det var kallt, det kanske var dåligt med eldstäder i kyrkan, då kanske det var bra att stå intill varandra för man höll värmen. Det var väldigt svårt att få någon att ta sig an det här arbetet att plocka ner väggarna. I alla fall var där någon som gjorde det. Han började ju gräva innanför. På så sätt fick han allt att falla inför. Han kunde ju inte göra allt på en gång. Han fick ta en mur i sänder. Den norra väggen trillade omkull en natt när han låg hemma och sov. Där var några som hjälpt honom med den södra väggen för dom var rädda att även den skulle trilla. Och gubben kanske hamnade underst. Men dom fick ikull den här väggen också. Golvet som senare blev lagt, som plockades bort på 1950-talet, var av breda och fina bräder. Dom var nästan friska när dom togs upp. Bräderna låg på marken som bestod av kalk och sand. Det enda som var förstört var golvstockarna. Som bräderna var spikade i. Jag undrar om det inte var spontade bräder också. Man hade kanske gjort dom för hand en gång i tiden.
Där blev ju inlagt ett golv men man kan ju se hur det hade varit en gång. När man hade kört ut allt detta som hade varit de gamla väggarna, så skulle man till en början ha ett visst djup där inne. Sedan skulle man köra in makadam och fylla upp det så att det inte fick fukt i golvet. Sedan skulle man ovan på det naturligtvis gjuta. Så att det blev platt där och sedan skulle man asfaltera. Och sedan gjorde man ett väldigt stort fel som man kom underfund med i alla fall på den norra sidan. När det hade gått fem år så en söndag så sa jag till prosten Magnusson, du får komma och titta, här ser lite mystiskt ut i golvet. Då hade där börjat gå svamp i golvet. Och det såg man längs med den stora gången man gick in. Så där fick man undersöka. Så där var visst någon och undersökte det. Man fick plocka bort några bänkar. Sedan fick man ju riva upp brädan. Ni kan tro hela golvet var totalt ruttet. Och vet ni varför? Detta golvet hade blivit så tätt, så det kunde inte andas. Men konstigt nog hände inget med golvet i den södra delen. Man kan tydligen göra någonting för bra. Sedan fick ju alla bänkarna flyttas bort och lägga nytt alltsammans. Där var ju ett material som man använde sig utav när man har lagt gjutningen och när man hade lagt dessa golvreglarna, som det heter, så fylldes det upp men någon form av kross. Det kan man köpa ifrån Dalby nere i Skåne. Och det var naturligtvis nog så bra. Det har väl med akustik att göra, skulle jag också tro att det har. Så det var väl därför man la in det.
Innan tornet byggdes där så en klockstapel. Där någon av klockorna hängde. Man kallade folk samman genom att ringa med klockan. Där hängde ett rep, så var där någon som drog i det så klockan fick fart.
– Var stod den klockstapeln?
– Ja, den stod ute någonstans. Vem kan ha en gravsten där? Den stod väl sydväst om kyrkan. Vid bårhuset ungefär skall den ha stått. Och denna klockstapel var gjord av trä och en del av virket har man tagit vara på uppe i tornet. Och där var väl något som hände nu. Dom fick väl reparera lite av det här virket, för det visade sig att det inte mådde bra där det stod. Det får ju inte ha kontakt med väggarna utan det fick ju vara fristående. Och det frestar ju på att stå där uppe. När Gustaf V dog höll vi på att ringa i tio dagar i sträck en gång om dagen i en timme. Den lilla klockan var inte så svår att ringa med. Ahlberg som var äldst han fick ringa i den medan jag fick ringa i den stora klockan. Det var rätt så drygt att stå och ringa en timme varje dag. Uppe i tornet hänger klockan på en axel och sedan så hänger klockan i trä. Sedan är där lager på båda sidorna. Man står uppe med midjan emot det träet. Och sedan är där en spak på klockaxeln. Det är verkligen motion. Man känner det i armarna.
– Men när du hade fått igång den gick det inte lättare sedan?
– Jo, men sedan så skall man ju hålla klockan. Det skall ju helst ringa i trakt.
Sakristian är ju en sak som jag också funderat om. Undrar om den alltid har funnits här uppe? Den där längan, huvudbyggnaden, den var nog rätt och slätt där. Ingångarna som jag har sagt tidigare, var där en ingång från norr och en ingång från söder. Så man kom väl rätt in i kyrkan utifrån. Och prästen han fick väl använda någon ut av dem. För koret har ju alltid funnits där. Så där har inte kunnat vara en ingång till. Men sakristian har väl varit med en rätt så lång tid ändå.
Till en början eldade man i vanliga kaminer där uppe. En i varje hörna. För då var där ju ingen panna i källaren. Så man har väl grävt under sakristian för att få det utrymmet till pannan där under.
– Den stenen som står utan för sakristian. Var är den kommen ifrån? Är den kommen i från Olstorp?
– Ja, den kom där uppeifrån. Det var ju kantorboställe en gång i Olstorp. Kantorn bodde ju också borta i Grevie en tid. Det kom sig så här att när dom flyttade ut väggarna i kyrkan. Det har ju berättat om en gång. Och då hade man begravningsplats ända in till dom gamla väggarna. Och denna sten det var ju en Vennerbergssten. Dom forslade bort allt från väggarna till Olstorp. Och skulle ha det som trappa till verandan. Då la man ner denna stenen där och satte den som trappa. Det fanns en predikstol en gång. Men den plockades i sönder. Och det hamnade väl uppe på loftet inne på prästgården. Där var ju några bitar som sedan blev inramade. Framme vid altare var några sådana bitar. Och det var den gamle predikstolen. Och många saker såldes ju som den klockan som är inne i kyrkan nu. Jag var ute hos David Larsson häromdagen och det var en faster till honom som köpte den här klockan en gång.
– Hur är det med träkorset som står framme vid altaret?
– Ja, det skall jag säga dig att man kan ju tro att det är gammalt. Men där inne i kyrkan har stått en Kristusbild. Och den här Kristusbilden, när den kom hit var den i två delar. Den är gjord utav gips. När dom skulle flytta Kristusbilden fick dom kalla på det gamla dragarlaget från Helsingborg. Dom var duktiga på att flytta saker. Man fick använda sig av en kran inne i kyrkan. Egentligen skulle den stå inne i ett av hörnen. Men det var ju ett väldigt motstånd. Det var ju till och med någon som skrev till biskopen i Lund. Jag vet inte vem det var. Men fick inget medhåll. Utan dom hade ju bestämt på stämma att den skulle flyttas ut ifrån kyrkan och skulle placeras nere i bårhuset. Men det var många som inte tyckte om det. Dom hade konfirmerats i kyrkan och dom hade vigts i kyrkan. Därför tyckte dom att det var synd att dom skulle plocka bort den därifrån. Och det var ju så när jag tog vid och det var ju snyggt. Och prostinnan Anselm hade på sin tid planterat murgröna som växte upp vid båda sidor. Och det var snyggt faktiskt. Men de här plantorna försvann efter ett tag.
Dragarelagets arbete var säkert inte billigt. Dom gjorde en så kallad vagga som dom la den här figuren i. Sedan rullade man den på rullar ut från kyrkan och ner till bårhuset. Den enda skavanken Kristusbilden fick var att där gick en bit av en tumme som gick av. Det var allt.
– Hade det inte någonting med Siegårds målningar att göra?
– Jo, det hade det. Det är många som har varit in på det här glyptoteket i Köpenhamn och tittat på Torvaldsens Kristusbild där. Och inne i Ängelholm kyrka finns ju den här Kristusbilden framme i koret. Den står framme i det hörnet som vätter ut mot vägen.
– Det finns en i Össjö också.
– Ja, det är möjligt att det finns där också.
– Fast å andra sidan om den hade varit kvar hade man inte kunnat sätta upp målningarna.
– Han hade ju Kristus på flera ställen. Dom plockade upp en ekstock ur Önnarpsmossen som både skulle räcka till dopfunten och till korset. Men det gjorde det inte. Det var ju Siegård som hade arbetat med den. Modellen hade han gjort men sedan var det nog någon från Blekinge som gjorde den stora.
– När man kommer in i kyrkan, precis innan bänkarna börjar där är ju en sten som ligger liksom lite i vägen tycker jag. Vad är det för någon sten?
– Det skall jag tala om för dig att det är många som har undrat varför den ligger där. Dom är lagda dit för att bära upp läktaren där orgeln är.
– Jaså, det har med det att göra.
– Ja, visst. Stöttorna är ju ställda ovanpå dessa stenar. Nu för tiden tittar man ju på att det skall vara smäckert men det tog man inte hänsyn till. Utan det var bara frågan om att det var något rejält att bygga på. Dom är ditlagda för det skall bli bärighet.
– Dom kanske har varit så stora att dom kanske inte gick att flytta.
– Den gången dom byggde tornet. Tänk vilket arbete det var för att hitta stenar som passade till hörnor i detta tornet. Man byggde en landgång från Ahlbergs smedja men nu är det den elektriska affären. Så drog man ut stenarna med hjälp av talja efterhand som tornet blev högre. Men det var ju frågan om att finna stenar som hade en fin sida som man kunde vända ut åt. Det var inte så enkelt. Och tittar man där ner så är det inte akkurat så rätt. När man byggde tornet därinne har jag hört att man hjälpte till med sand och jord när man gjorde valvet. Sedan la man tegelstenarna till ett valv. Idag så bygger man en träställning när man bygger valv. Man tog bort landgången när tornet var färdigt.
– Har du en aning om hur länge de arbetade med tornet?
– Nej, det vet jag inte.
– Det måste ha tagit ganska många år.
– Ja, säkerligen. Det var oftast frivilliga som byggde.
– Här har funnits en prästgård. Och prästgården har ju en gång legat borta i Grevie. Läktaren sakandes med den byggdes ju när tornet byggdes.
– Du kan ju ta lite om att det var andra ritualer för kyrkvaktmästaren gentemot prästen då. påklädning m.m.
– Ja. Jag tänker ju också på att man säger den gamla goda tiden. När jag började som kyrkvaktmästare. Inför varje helgdag fick jag gå in till köket i prästgården för att hämta psalmerna. När det var en begravning hände det väl knappast men jag gick alltid in i god tid. Men det hände nog ibland att jag blev bjuden på kaffe. Där var en duktig piga i prästgården.
Ibland kunde prostinnan lägga ett par äpplen på köksbordet vid sidan av psalmerna.
Det värsta med att vara kyrkvaktmästare var när man var tvungen att grava upp dom gamla gravarna.
– Jag har alltid tyckt att den målningen som han åstadkom här uppe var bra. Han hade inte så mycket betalt för det. Han orkade inte mycket, så han hade en man från Sösdala som målade och gjorde väl en stor del av arbetet. Men där var ju mycket arbete som Per Siegård gjort hemma i sin ateljé. Han målade på så kallade kartonger. Och man plockade ihop så han fick till hela den tavlan som hänger på väggen. Men han hade skissat upp och målat hemma. Han läste bibeln och kunde den. Han var en mycket snäll och försynt människa. Han hade det inte alltför lätt. Så jag gav honom en höna som han kunde koka en gång. Medan han höll på här i kyrkan tyckte jag att jag skulle köpa en tavla utav honom. Jag var uppe hos honom och fick se en tavla med en tistel. Och den tyckte jag mycket om. Och faktiskt innan han dog sa han till sin hustru att den skulle hon ge mig. Men han fick aldrig signerat den.
– Han fick ju åka ofta in till lasarettet för han hade ju vatten i kroppen.
– Han gav ju ut en bok om sig själv och den lämnade han i skolan. Den som var bäst på att teckna skulle få den. Och det var våran Ingrid som fick ta hand om den. Så hade han sagt till läraren att han gärna signerade den men då får den som får den komma upp själv. Så jag och Ingrid promenerade upp till Siegård. Då höll han på med den här stora skapelsen.
– Där stod i en Hemmets Veckotidning att han var född utanför Helsingborg. Sedan stod där om hela hans liv.
– Allt arbete som fick göras vid kyrkan. Man undersökte putsen där med hjälp utav sakkunskap om det var värt att måla på putsen. Eller om man skulle knacka bort putsen. Man kom väl underfund med att där var sådan dålig puts tack vare väderleken. Egentligen så skall sådan där kalkbruk vara rätt så beständigt. Men längst uppe skulle det målas på hela korvägen men där är ju målning ända upp i taket. Man räknade ut att där inte var något annat att göra än att bygga en vägg hitom. Man minskade på ytan inne i kyrkan. Man hade tämligen smala block som man murade. Och gjorde som sagt en innervägg där. Först putsade man den väldigt enkelt och det som skulle målas det fick putsas samtidigt. Färgen skulle gripa in i putset. Man började där uppe så man hade jättestora ställningar som man stod på. Och då fick man ju ha de här kartongerna för att göra efter. Så fick man sätta dit en lämplig färg. Det hade ju han målat på dessa här kartongerna. Så det var ett rätt så drygt arbete. Men det är ju intressant att ha varit men på den tiden arbetet blev gjort.