Fattiga torpare byggde torftiga hem under stor möda på karg Hallandsås.
av Sante Gudmundsson, Förslöv (1895-1962).
Förslövsholm för ungefär 100 år sedan (c:a 1850) har inte mycket gemensamt med det samhälle, som idag ligger på Hallandsåsens sydsluttning. Kyrkan fanns, vidare en skola och några enstaka hus. Handelsbutikerna kom så småningom, men på den tiden hade folk i allmänhet inte mycket att handla för. Man gjorde mest affärer med gårdfarihandlare och så kallade lasasånkare (lumphandlare).
En mycket stor del av jorden (på Hallandsåsen) hörde till storgodsen Krapperup och Engeltofta samt Kronan, men det fanns även storbönder. Både de sistnämnda och godsägarna behövde arbetskraft, varför de bl.a. på den magra Hallandsåsen byggde små torp, vilka utarrenderades till folk, som i stället för att betala arrende, var villiga att göra dagsverken. Det kunde emellertid även ordnas så, att man gav en dagsverkare en enebacke att odla och bygga sitt hus på.
Helt naturligt tog de fattiga dagsverkarna tillfället i akt att skaffa sig ett eget hem på det sistnämnda sättet. På så vis kom Hallandsåsen att befolkas av fattiga människor, som med svett och möda parad med okuvlig energi, skapade ett kärt hem, som de kanske älskade mycket mer än vi i våra moderna lantgårdar, fina villor och bostadshus.
Torparens lön var dålig. I regel betalades ett karladagsverke med 2 daler (=35 öre) – vid tyngre arbete med 3 daler. Kvinnorna betalades med en tolvskilling (=25 öre). I stället för pengar betalades många gånger med råg, korn eller potatis. Med sådana betalningsförhållanden förstår man, att torparna fick genomlida många umbäranden för att kunna bygga ett eget hus och uppodla en egen tomt. – fast anställda drängar och pigor hade det betydligt bättre ur ekonomisk synpunkt, ty deras lön var i runt tal 100 respektive 50 kr om året, men även deras löner betalades delvis med kläder, skor och dylikt.
Sedan torparen fått enebacken eller i bästa fall en ljungafälad upplåten åt sig, blev det strävsamt att bygga huset. Den lämpligaste platsen för boningshuset var i regel en backe, ty där kunde man gräva in sig så, att man sparade en vägg, kanske en gavel. När utgrävningen var klar och jordväggen lagom hög, staplades gråsten upp vid denna för att jorden inte skulle rasa in i huset. Gavlarna lavades också upp av gråsten.
Husets framsida bygdes först med stolpar och tvärträn-lösholt, som bildade fyrkantiga fält, vilka skulle fyllas. Bräder var för dyrt, och tegel fanns det heller inte gott om. Däremot var det inte brist på enekäppar, varför sådana sattes lodrätt i de tomma rutorna. Mellan dessa käppar flätades enris eller halm varefter en lervälling smetades på, och så var väggen färdig.
Taket täcktes i de flesta fall med ett tunt lager lager halm, enris eller ljung och ovanpå detta lades stora och ganska tjocka grästorvor. Torvorna växte sedan samman så att taket var en helt liten gräsäng. Hade man tillgång till bräder, lades ett loft, i annat fall fick det vara en ryggåsstuga.
Golven hade man i regel minst besvär med, då det oftast bestod av tilltrampad jord. En skorsten och bakugn staplades upp av gråsten, och av gråsten byggdes också den s.k. håddan. en liten tillbyggnad med platt tak av grästorvor, vid ena gaveln (se bild i berättelsen av Santes mor, längre fram). När håddan var klar, var huset färdigt att flytta in i.
Det var säkert inga sötebrödsdagar dessa beklagansvärda fattiga hade. Man förstår, att de istället för att gå på så kallad omgång, d.v.s. en viss tid arbeta hos en bonde mot lite mat och dålig logi för att sedan fortsätta till nästa eller bortauktioneras på en fattigauktion, själva försökte skaffa sig arbete och bostad. Ty hur bristfälliga och usla dessa små torp på Hallandsåsen än var, så hade de iallafall något, som de fattiga torparna kunde kalla sitt.
Hade de bara kunnat skaffa sig ett litet hus, så gick det kanske senare att krångla sig till ett fattigunderstöd, som gavs av socknen i särskilda fall.
En familj om fyra personer, därav 2 barn erhöll av socknen år1873 för ett år 4 strukna skäppor råg, 8 skäppor korn samt 2 kr i kontanter. En änka med 2 barn erhöll 1879 fri bostad i ett gammalt fallfärdigt hus samt dessutom kvartalsvis 1 fot och 50 tum råg och lika mycket korn. I liter räknat ungefär 28 av vardera sorten.
Att de maktägande inte slösade något i onödan på de fattiga, visar Förslövs sockens räkenskaper från år 1883, där för underhåll av fattighjon anslogs 300 kr samt till extra utgifter för hjälp åt de fattiga 250 kr. Samma år betalades 650 kr för bortauktionerade fattighjon. – Men det fanns även de med hjärtat på rätta stället, som aldrig lät en nödställd gå ohjälpt. Till denna senare kategori hörde bl.a. en på åsen bosatt Ola Friberg och hans hustru Kristina samt Anders Johansson i Grevie.
Många av de personer, som bodde på åsen, lever kvar i ortsbornas minne. De namn, som de i regel kallades för, var varken skälls-eller öknamn utan bars med heder och ära, men skulle dylika användas idag, vore vi nog inte nöjda. – I Väralyckan bodde Spelmannens Johannes, som brukade spela fiol på danser och julagillen.
Vingars Kerstin i Pukeged var lärarinna, om man får kalla henne så. Hon lärde småbarnen läsa och skriva sitt namn. I Pukeged bodde också Ingrid Holm, som var ?postkärring?, och som 2 dagar i veckan gick till Ängelholm efter post.
Ett särskilt omnämnande bör Prästa Johannes få. Sitt namn fick han på grund av att han tidigare tjänt dräng hos prästen. – Han var något av allt i allo. Ville någon ha slaktat, gjorde han det, men han var även doktor och kvacksalvare, och det är åtskilliga brutna armar och ben han spjälat. – Det är inte att förglömma, att han också var tanddoktor. Han drog ut värkande tänder på folk för 25 öre.
Ola-Bårrs Petter bytte klockor, och det var sällan, att han hade en klocka mer än en dag. När han på gamla dagar skulle transporteras till fattighuset, så hade han med sig en hel engravakorg med klockor.
Slutligen fanns det en person, som hette Anders Danielsson men på grund av att han talade dåligt, kallades han Tysken. Ingenting kunde skrämma honom, men det var några personer, som ofta försökte.
****