En enda gång mötte jag Selma. Det var under min barndom. Ansiktet minns jag inte, bara händerna. som höll upp den svarta hjärtformade stenen. På den hade hon målat två korslagda palmkvistar och mannens födelse- och dödsår .
– Jag hade inte råd med en gravsten. Men så hittade jag den här hjärtformade stenen och den fick bli hans minnessten. Hon la ifrån sig stenen på gärdsgården invid backstugan. Min mor stod bredvid och nickade deltagande.
Vi befann oss vid Prästafäladen på kyrkans jord i Viarpshult högt uppe på Hallandåsen. Här intill låg huset som Alfred Skräddare för c:a 100 år sedan sålde till stenhuggare Frans Håkansson och hans hustru Selma. Två tunnland jord hörde till och gav möjlighet till olika odlingar, köksland, bärbuskar och fruktträd. Nu är torpet sedan länge borta. En gräsöver-vuxen husgrund, några mossbelupna fruktträd, förvildade bärbuskar och en och annan övergiven blomma skvallrar om kärleksfulla händer som planterat, odlat och bemödat sig att sprida glädje och skönhet kring ett fattigt torp. Med vemod tänker man på orden i Psaltaren: “En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går däröver, så är det icke mer och dess plats vet icke mer av det.”
Allan, den yngste i den åttahövdade barnaskaran, sitter mitt emot mig, en blid man som berättar om sin barndom. De smärtsamma minnena från hungriga barnaår berör han inte. Han nämner inget om hur ångestladdad den ständiga bristen på mat måste ha varit! Och ändå anar man ren misär. Det är med nostalgi han ser tillbaka på sin barndorn som trots allt var en underbar tid!
Något socialt tryck fanns inte. Alla i omgivningen hade det ungefär likadant, även om änkan med de åtta barnen var i underläge. En vän till familjen har berättat, att när fattigvården – det hette ju så på den tiden – gav Selma hjälp till tapetsering av stugan, åt de hungriga barnen upp tapetklistret som förr kokades av vetemjöl och vatten. – Det var en varm sammanhållning i familjen med modern, en kvinna av ovanlig resning, i centrum. Grannarna kunde inte annat än känna beundran för denna tappra Selma och gav så ofta de kunde ett hjälpande handtag. Allan var bara ett par veckor gammal, då fadern dog i spanska sjukan 1918. Den utmattade Selma begav sig till fots den c:a 4 km långa vägen till Förslöv för att anmäla dödsfallet för prästen. Det var i början av november och tidig vinter med snöfall. Vägen hem med den branta stigningen uppför Hallandsåsen kändes lång och svår. Hon blev liggande kraftlös i en snödriva vid vägkanten, innan hon med uppbjudande av sina sista krafter kunde ta sig upp och fortsätta hem till barnen. Någon nära anhörig som kunde bistå henne hade hon inte, eftersom hon inte var från orten. Hon var från Halland, född nära Halmstad. Allan berättar, hur hon redan som småskolebarn blev satt till arbete med att köra torv i en skottkärra – ett för tungt arbete för en liten flicka! Emellertid var hon så stark, att hon kunde bära sin sjukliga syster till skolan på ryggen, när denna inte orkade gå. Allans far, Frans, fick ofta uppleva tider av arbetslöshet. Han kom från Blekinge och fick alltsom oftast flytta, när arbete inte längre fanns att få. Ängelholms stad behövde sten för gatubeläggning m.m. Så kom det sig att han hamnade på Hallandsåsen, sedan han fått tillstånd att hugga sten vid ravinen på Hallandsåsen. Men i och med första världskriget blev Frans återigen utan arbete. Det blev mycket svåra tider för familjen.
Allan berättar vidare:
– En god hjälp för många torpare var, om de hade lite jord till huset, så det gick att ha höns, någon gris och helst en eller ett par kor som gav mjölk och en kalv om året. Det var också vanligt att barnen vaktade kor och får. Där fanns gott om saftigt gräs i våtmarkerna mellan skogsområdena. Dit förde man kreaturen för att beta.
När Frans dog blev det så tungt för Selma, att hon nödgades be kommunen om hjälp. Man föreslog då att några av barnen skulle utackorderas. Det blev Verner, 7 år, som blev “såld på auktion” till en bonde någon mil från hemmet. Ofta blev sådana barn mycket hårt utnyttjade i arbetet på gårdarna. Många av de bönder som erbjöd sig att ta hand om dem var framför allt intresserade av billig arbetskraft.
– Nu får du arbeta bra, för de betalar för dej, var bondens något svårtolkade budskap, när Verner anlände till gården. Efter två år rymde Verner. Landsfiskalen larmades för att med våld föra tillbaka rymlingen. Verner hade tagit sin tillflykt till smeden i Förslöv. Han var en vänlig och jovialisk man, som Verner lärt känna redan medan fadern levde och hade ärende till smedjan. Den barnkäre smeden hade då skämtat och skojat med den lille pojken. När landsfiskalen uppenbarade sig för att hämta tillbaka Verner, försvarade han i sin verkstad det värnlösa barnet.
– Pojken stannar här. Han är min pojke! förklarade smeden med myndighet och pondus, medan härden kastade sitt sken över det sotiga ansiktet. Så blev det också. Ingen vågade göra sig till ovän med smeden! Landsfiskalen fick vända med oförrättat ärende. Här stannade Verner ända till konfirmationen, den rit i det gamla bondesamhället, då man lämnade barndomen och trädde in i vuxenvärlden. Efter ett tiotal år på sjön övertog Verner en grönsakshandel i Landskrona. Senare flyttade han likt några av sina syskon till Stockholm, där han började som grönsaks-handlare på Hötorget. Framgången följde honom. Han kunde köpa en stor lantgård i Sorunda på exekutiv auktion och till slut bygga villa vid Hässelby Strand.
När barnen blev större kunde Selma åta sig att hjälpa bönderna med både utomhus och inomhusarbete. Emellertid var barnen fortfarande ganska små, när de fick lära sig att klara sig själva. Allan var bara fyra år, när en granne upptäckte att fyraåringen, som tyckte det var kallt i stugan, på eget bevåg tänt eld i spisen. Några leksaker fanns naturligtvis inte. Det var en lyx som mycket få kunde unna sig.
– Men, säger Allan, vi hade hund och vi hade katt! Lekkamrater saknades inte. Selma hade en ko också – ibland två – som Allan gick och vallade i skogen från tidig morgon till dess modern kom från arbetet och utfodrade sin hungriga barnaskara. Gris, höns och kaniner fanns samt ibland får. Hur det nu var, tycks barnen aldrig haft långtråkigt! Men annars rådde brist på allting. Sitt första par skor fick Allan i tioårsåldern. Till dess gick han i trätofflor och det var ett elände på vintern, när det var snö. När det under sommarhalvåret var barmark, kunde man gå barfota.
Under trettiotalet kom Selma att hushålla för en slaktare i närheten. Detta förde säkerligen med sig en förbättring av det klena kosthållet Selma hittintiIls kunnat bjuda sin familj. Ofta fick lille Allan följa med slaktaren, när han körde ut i bygden med kött och fläsk.
Det var en tid då man ännu anlitade “kloka gubbar och kloka gummor” som utövade sin folkliga läkekonst för dem som inte hade råd att gå till doktorn eller rent av inte hade förtroende för läkarna. Så gjorde slaktaren som i dagligt tal kallades för “Kalidalen” ( = Karl i Dalen). Han hade fått ett elakt bensår som inte ville läkas. Doktorn i Ängelholm hade haft det under behandling en längre tid. När bensåret trots detta bara förvärrades och rent av började se alarmerande ut, återstod bara att ge sig av till Våxtorp på andra sidan Hallandsåsen och söka upp “kloka gumman” som vid sidan om sin botaregärning även hade lanthandel.
Karl tog ut häst och vagn och så bar det av. Hovarna klapprade, seldonen knarrade och vagnshjulens järnbeslag gnisslade i gruset. Vid framkom-sten var läkekvinnan upptagen av en annan patient. Genom rummets väggar kunde Kalidalen och hans hushållerska Selma höra den hemska domen:
– Du kommer för sent. Det är kräfta! Jag kan inget göra!
Ångesten tog strupgrepp på Karl. Tänk, om det var för sent för honom också! Nu var det nästa patients tur. Nästa patient var han. Med bävan la han upp sitt ben till beskådande. Såret var djupt, stort och mer infekterat än någonsin. “Kloka gumman” böjde sig över det och granskade det noggrant. Efter en stunds eftertanke rådde hon Kalidalen att be veterinären skriva ut sublimat som användes till hästarna och badda såret flitigt. Så skulle Selma koka korngrynsgröt och lägga grötomslag. Med detta besked återvände Karl hem. Ordinationen visade sig betydligt mer effektiv än doktorns och efter fjorton dar var varet borta och läkningen pågick normalt. Efter denna hästkur var Karl åter kurant!
På gamla dar kunde Selma glädja sig åt en blomstrande barnaskara som tog sig väl fram i livet. Hon hade segerrikt dragit upp åtta barn och käm-pat sig igenom stora svårigheter. Hennes nästan omänskliga ansträng-ningar hade krönts med framgång. Det sägs att hon, när hon sent om-sider bosatte sig i Stockholm hos än det ena än det andra barnet, upp-täckte folkbiblioteken. Hennes läshunger lär ha varit stor. Vad läste hon? Det har jag inte kunnat få reda på. Men jag gissar att det framförallt kan ha rört sig om våra proletärförfattare. Kanske har hon kunnat känna igen sig i Moa Martinsons tappra hjältinnor. Kanske uppdagades det för henne, att hennes liv utgjorde en viktig insats, att den dagliga gärningen, allt slit och släp inte var något att sopa under mattan, det hade blivit litteratur!
Jag tar nu farväl av Allan som till slut fick ett gott liv, han också, och var bl.a. anställd på tidningen Arbetets annonsavdelning i 34 år. Varje år åker han till Hallandsåsen till den plats, där hans barndomshem en gång stod. Där har han sitt hjärta.