“Min barndoms bygd” ur Bjärebygden 2000 av Sigfrid Bjerninger
Min barndoms bygd är Bjärehalvön i nordvästra Skåne, närmare bestämt Förslövs by, som var en del av Förslövs socken. Numera är Förslövs by en del av Båstads kommun, som är en del av Bjäre härad.
Förslövs by har varit bostadsort för mina förfäder, bland annat min far Carl Paulsson, min farfar Paul Andersson, min farfars far Anders Michelsson, min farfars farfar Michel Påhlsson, min farfars farfars far Påhl Persson, min farfars farfars farfar Per Påhlsson och min farfars farfars farfars far Påhl Persson. Förfäder till mig har bott i Förslövs by åtminstone sedan 1584.
Somliga av mina förfäders anhöriga utvandrade till Amerika. Jag har ganska många släktingar där, liksom min fru Ingegärd, född Anjou, som är vallon.
Släktnamnet Bjerninger ansökte jag om 1946, det år vårt äldsta barn, sonen Jan Paul, föddes. Eftersom mina förfäder och jag kom från Bjärehalvön, var det naturligt att jag försökte anknyta till namnet Bjäre. I en latinsk-gotisk källa från 500-talet nämns invånarna på Bjärehalvön bergio, dvs bergsborna. Ordet berg och det gamla skånska ordet bjer har samma betydelse: bjer anknyter till det berg som Hallandsåsen utgör. Namndelningen anger invånare, och den gamla namndelen inge anger platsen där invånarna bor. För mig var det naturligt att även namndelen inger anger invånare. Bjerninger betyder alltså invånare från berg eller bergstrakt.
Kungl Maj:t beslutade den 1 mars 1946 att godkänna släktnamnet Bjerninger för Hulda Karolina (min syster), Johan Sigfrid och hans hustru Ingegärd Maria och Jan Arthur (min bror) Karlsson.
Jag blev färdigutbildad civilingenjör 1940 samt teknisk doktor och docent 1959 på Tekniska högskolan i Stockholm, KTH.
Under mina yrkesverksamma år har jag haft anställning vid: Åbjörn Andersson, Svedala, sommaren 1937, Malmö industriverk, sommaren 1939, Svenska Aeroplan AB, SAAB, Linköping, 1940?46, där jag deltog i utvecklingen av sju flygplan, Jordbrukstekniska institutet, Ultuna, Uppsala, 1946?65, där jag bedrev forskning och utveckling om jordbruksmekanisering, och Tekniska högskolan och Universitetet, Lund, 1965?83, där jag var Sveriges första professor i transportteknik.
Klockan fyra på morgonen den 21 april 1917 föddes jag hemma på gården i Förslövs kyrkby. Enligt mantalsregister i Danska Riksarkivet i Köpenhamn hade kyrkbyn år 1584 endast en jordägare, Peder Svensönn. Han tillhörde kanske mina förfäder. Kyrkböckerna för Förslövs socken från Skånes danska tid finns inte kvar. När Skåne blev svenskt 1658 innehade Poul och Swen Swensson Förslövs skattehemman. Jag är Pouls ättling och tillhör tionde generationen.
Redan min första sommar blev min syssling Martha familjens barn-flicka. Hon var endast nio år. Därefter blev det Martina Eriksson som tog hand om mig. Jag kallade henne Tina.
Till mina tidigaste minnesbilder hör julen och min far Carls julsånger. Han hade mycket vacker sångröst, han var tenorsångare. Min mor Anna var omusikalisk precis som jag.
Av min far och morfar ärvde jag utpräglad matematisk begåvning och av min farfar teknisk begåvning. Av min mor ärvde jag förmågan att planera med hänsyn till verkliga förhållanden. Hon var realist, far optimist. Han hade ett gladlynt öppenhjärtigt sätt och skrattade gott åt lustigheter. Detta gick i arv till min lillebror Arthur. Redan i tvåårsåldern vann han damernas bevågenhet. Även min storasyster var mycket förtjust i honom.
Julmiddagen bestod av inlagd sill, pressylta, köttbullar, revbensspjäll, julskinka, långkål, ost, kavring och risgröt. Julkalas för inbjudna gäster hade vi antingen före eller efter jul.
Jag kan berätta om lekar efter en middag. Vi var några småbarn som lekte gömme. En i taget ?ck gå ut i hallen medan de andra gömde sig i rummen. Det var min tur att leta. Alla hittade jag utom min bror. Överallt letade jag utan resultat. Så tittade han fram under Almas långa kjolar och jag fick se honom. Alla skrattade utom jag.
Jag började tidigt att vara aktiv i snickarboden. En hare tillverkade jag av en trädrot. Som belöning fick jag 25 öre av min morfar i Fogdarp.
Mor var född där på en stor gård med skogar på Hallandsåsen. Sedan blev det leksaksbåtar, bilar, ett tröskverk med cylinder, skakare med ?äkt, en telegraf med elmagnet m.m. Så småningom tillverkade jag tillsammans med min bror och två lekkamrater ett sjörövarfartyg med två kajutor och hög mast som vi kunde klättra upp i en i taget. Den ene lekkamraten, Sven från en av de sex gårdarna i byn, var lika tekniskt intresserad som jag. Han spelade mycket, främst fiol. Mitt tröskverk finns kvar på Huggehusvinden. Ärret efter ett sår i mitt högra knä, orsakat av en bandkniv, finns också kvar.
Vi hade två skogar i närheten av mitt hem och Hallandsåsen norrut. Den ena skogen hade min far till en del ägt i sin barndom och ungdom. Hans föräldrar dog av ?hjärnfeber? när han var tre år gammal. Far kom då som fosterbarn till sin faster Kristina Andersdotter, gift med en lantbrukare Nils Svensson Ek i Håle by. Han fick fem fostersyskon: Haqvin, Axel, Ludvig, Per, och Hanna. Ludvig åkte till USA och fick många ättlingar där. Även fars syskon Per, Axel, Matilda och Amanda åkte till USA. Matilda och Amanda fick ättlingar där.
Äldste brodern Per reste till USA 1885 och återkom fyra år senare. Han övertog fädernegårdens skötsel och blev bygdens föregångsman. Han köpte ytterligare gårdar i trakten, bland annat omkring 1900 den gård (Pål Jens) i byn där jag är född och har min sommarbostad tillsammans med barn och barnbarn.
Nutida ägare av bostadshuset är vår son Jan och Huggehus (som gett namn åt Huggehusvägen, ett namn som våra barn hittade på när de var små) vår äldsta dotter Anki, gift Nordin.
Per liksom min far, utförde nyodling i byn. Fädernegården blev Per ensam ägare till. Han anlade en stor fruktodling många år innan den yrkesmässiga fruktodlingen började i Sverige. Han byggde en stärkelsefabrik på sin gård, elektrifierade, skaffade stenkross och sågverk, mekaniserade jordbruksdriften så långt det var möjligt och byggde ett stort rationellt svinstall. Liknande svinstall började som resultat av forskning att byggas i USA 40 år senare. ?Per Påls tröska? drevs av ånglokomobil. Per Paulsson var ordförande i kommunalnämnden och kommunalstämman.
Fars näst äldste bror Axel utvandrade till Amerika år 1887 vid 18 års ålder och återvände aldrig till Sverige. Han grävde guld i Alaska. I brev till sin bror Per, skrivna i Alaska år 1898, skildrar han guldgrävarnas strapatser och äventyr. Dessa brev läser vi fortfarande med stort intresse. Han blev förmögen och skaffade sig en mycket vackert belägen villa i Los Angeles, där han dog 1944, samma år som far.
I skogarna i närheten av mitt hem lekte vi mycket. Jag var tagen av våghalsig klättring. Sven och jag byggde en koja uppe i en stor bok, som kallades ?gröna boken?, eftersom den blev grön tidigare än de andra bokarna. Våra lekkamrater lyckades aldrig hitta oss där.
Det ?nns två bäckar i Förslövs by: Killebäcken som kommer österifrån och Hålebäcken som kommer norrifrån. Under min barndom fiskade vi mycket. Det var gott om pydor (bäckforeller). Vi tog dem för hand under stenarna i bäcken. Stekta pydor var vi väldigt förtjusta i.
Två äldre män brukade komma till byn och sälja ?sk; Skäragubben (gubben från Skäret) och Dalakalen (Karl från Dalen). Vi barn tyckte Skäragubben såg farlig ut. Dalakalen sålde mer kött än ?sk.
När far och mor var bortbjudna på kalas kom tant Emeli från Ängelsbäck och tog hand om oss tre syskon. För att hålla oss lugna berättade hon spökhistorier. Det var hon duktig på. Vi satt alla tre i en bekväm soffa och hon satt på en stol mittemot oss. Jag blev mer och mer spökrädd, framför allt för spöket och bäckahästen.
Egendomligt nog var jag aldrig spökrädd när jag var ensam ute och det var mörkt, utan det var när jag var ensam inomhus på kvällen och Emelis spökhistorier kom i tankarna. Denna spökrädsla fanns kvar tills jag var nästan vuxen. Det hindrade inte att vi syskon var väldigt förtjusta i Emeli. Sista gången vi gästade henne var 1939.
Om vintrarna åkte vi kälke i backarna och skridskor på Sandbäcksdammen eller på Hultamyllans damm. Snö var det inte så mycket: vi åkte inte skidor. Första gången jag åkte skidor var 1939 under andra världskriget. Jag hade stridspackning och automatgevär på ryggen, stöp i första backen och geväret slog i nacken på mig. Det var befälsutbildning.
Om somrarna badade vi i Lilla Hult eller Stora Hult. Far körde oss dit med häst och fjädervagn, när vi var små och inte kunde cykla till Bjärehalvöns stränder.
Till jul fick far alltid ett långt brev från sin yngsta syster i USA och en femdollarsedel till oss tre barn, vilket var mycket pengar på den tiden. Även fars äldsta syster skrev ibland.
Min syster Hulda Karolina började tidigt och med påtaglig viljestyrka hjälpa mor. Som vuxen fann hon att det var många äldre som hette Hulda, och hon beklagade att hon inte själv som barn fått tilltalsnamnet Karolina. Hon var först slöjdlärare och sedan Förslövs skolsekreterare i många år.
När jag var drygt tre år fick jag för första gången gå med mor och handla. Det var vacker sommar. Vi gick kyrkstigen. På den gamla, fortfarande imponerande stenbron kom vi över bäcken. Underbart var det att med mor beundra grönskan och lyssna till fågelsång och bäckens porlande. Upplevelsen har följt mig genom åren.
Till mina tidigaste minnesbilder hör julfirandet. Att sitta i mors knä i gungstolen och lyssna till fars sång var höjden av lycka. Som avslutning på avsnittet om barnaåren citerar jag några rader ur ?Lyckliga barndomstid? som min far sjöng på julafton när jag var barn. Julgranens stearinljus var tända.
O, hur lycklig är barndomstiden
Men ack så snart, så snart den är
förliden!
Ja, hur lycklig är barndomstiden
Men ack så snart, så snart den
hastar bort.
Som sjuåring började jag i Fogdarps småskola, som låg i närheten av Dalen och Viarpshult strax söder om Hallandsåsen. Från mitt hem var det 1,5 km. Var det snöoväder körde bönderna i Förslövs by oss till småskolan med häst och släde eller vagn.
Småskolelärarinnan Matilda Bondesson var ganska gammal. Hon bodde ensam i skolan. Andra skoldagen på min första skoltermin fick vi förstaklassare i tur och ordning gå fram till katedern och sjunga ?Bä, bä vita lamm, har du någon ull?? eller någon vers enligt eget val. Jag hann inte mer än två versrader förrän lärarinnan sade: ?Sigfrid skall gå och sätta sig.?
Vi som inte kunde sjunga fick sitta och rita i stället. Snart fick lärarinnan se att jag ritade med vänster hand (jag är utpräglat vänsterhänt), och hon sade: ?Det är förbjudet att använda vänster hand. Det är fel av Sigfrids föräldrar som skulle sett upp med vänsterhäntheten.? Jag skämdes för att mina föräldrar anklagades för fel. Jag har alltid uppskattat dem mycket.
Småskolan låg intill en stor fälad med höga träd. Där lekte vi mycket. Att klättra i träd var spännande för mig, liksom att leka gömme.
Sista vårterminen i småskolan fick vi en ung nyutexaminerad lärarinna, Inez Pettersson, då den gamla blivit sjuk. Småskolan blev som en helt annan värld för mig. Att jag ritade med vänster hand blev åter tillåtet. Jag hade med trivsel ritat innan jag började småskolan. Det blev naturligt för mig att åstadkomma fantasifulla ritningar som lärarinnan uppskattade och berömde mig för mot slutet av terminen. Jag uppskattade henne. Hon var mänsklig i hög grad. Även som vuxen har jag träffat henne några gånger. Inez Pettersson var vikarie i Fogdarp endast en termin. Antalet elever var nitton.
Under skörden var det spännande att hjälpa till. Min syster hade redan tidigare börjat därmed. Det var före skördetröskans tid. Kärvarna skulle placeras lämpligt på skördevagnen. Det var en upplevelse att se Skälderviken och Kullaberg från vagnen. Ibland kom morfar från Fogdarp och såg på.
Våra föräldrar gick till Förslövs kyrka om söndagarna. Kyrkoherden hette Wilhelm Fast. Vi barn började tidigt gå till söndagsskolan i Slammarp. Det var fars fostersyskon Haqvin Nilsson och Axel Hedlund samt gode vännen John Åström som var söndagsskolelärare i stationssamhället och tillsammans med sångbegåvade barn åstadkom stor trevnad.
Hösten 1926 var det dags att börja i Slammarps mellanskola med lärarinnan Dorotea Rödholm från Alingsås i Västergötland. Hon talade västgötska så fort, att de första dagarna var det svårt att förstå henne, men sedan gick det bra.
Fröken Rödholm var en energisk och välutbildad lärarinna. Hon gillade inte att somliga pojkar vred på huvudet mot gatan när det kom en bil. Det var inte så vanligt med bilar på den tiden. Några pojkar beordrades stå upp i fönstren och ständigt se ut mot gatan. Föräldrar i samhället fick se det och kom till lärarinnan och förklarade argt att något sådant fick hon inte fortsätta med. Det var för riskabelt för pojkarna att stå upp i fönstren. De kunde falla baklänges.
Vi fick börja med gymnastik och det uppskattades.
Min väg till skolan var knappt en kilometer. I de bägge mellanskoleklasserna var vi 42 elever 1926 ?27 och 39 elever 1927?28. Mellanskolan flyttades senare till lokaler nära Förslövs kyrka, där folkskolan sedan länge hade lokaler. Kyrkskolans lokaler var renoverade eller tillbyggda. Min väg till denna skola var endast en halv kilometer.
Enligt fröken Rödholm kunde hon se mig när jag gick till Förslövs järnvägsstation för att åka till Realskolan i Ängelholm. Kyrkskolan revs i mars 1983 och ersattes av en modern skola på andra sidan Margretetorpsvägen. Det var där min syster Hulda var skolsekreterare.
Mitt intryck var att i mellanskolan och folkskolan utvecklades eleverna påtagligt som självständiga personer. Mina skolkamrater uppskattade jag i hög grad, liksom byggnaderna och trädgårdarna. Nämnas kan som exempel Sonja Olssons hem som hennes far elektrikern lät bygga ganska nära mellanskolan i Slammarp. I närheten fanns också Sparbanken, där min farbror Per varit bankstyrelsens ordförande.
Under fritiden, främst när jag gick i mellanskolan, ägnade jag mig ibland åt lövsågning med mönster från Allers Familjejournal. Jag tillverkade en elegant bröllopskaross som fortfarande pryder stor-stugan på Huggehus.
Mor berättade gärna om sin barndom och sina förfäder. Hennes morfar Påhl Olsson var bonde i Förslövs by. Ibland blev han begiven på starka drycker. Det gillade inte hans hustru Kersti som hade många barn att ta hand om.
Hon gick till prästgården i byn och bad kyrkoherden att tala allvar med Påhl. Kyrkoherden och Kersti lyckades få Påhl att komma med på nästa möte med kyrkorådet. Nätt och jämt hade kyrkoherden börjat förmaningen förrän Påhl slog näven i bordet och röt:
?Ja ha dreved min vaur o römaulad min gaur o ja krusr varken käring ella präst!? (Jag har utfört vårbruket och rödmålat min gård, och jag krusar varken min fru eller prästen!). Så reste han sig och gick.
När Påhl dog 1847 skrev den dåvarande prästen till ?drinkare? i kyrkboken. Dylik skriftlig anmärkning var inte helt ovanlig på den tiden. När min syster Hulda berättade detta för våra barn sade hon: ?prästen skrev te´ drinkare? och då sade Gunnel: ?Mamma och pappa är ju också tedrinkare.?
Min mormor, Bengta Påhlsdotter, var endast tio år gammal när hennes far dog. Bengtas mor överlevde sin man Påhl med hela 40 år.
Under mitt första läsår i kyrkskolan var vi två klasser, 5 och 6. Vi var cirka 40 elever. Läraren Henry Vinke kom från Brantevik i sydöstra Skåne. Han talade tydlig skånska och var väl utbildad lärare. Dagen började han med morgonbön enligt gällande regler.
Mot slutet av höstterminen fick jag lungsäcksinflammation och var sjuk i fem veckor.
Somliga elever i sjätte klass, när jag gick i femte, blev jag mycket god vän med. Det gäller till exempel Eric Nilsson. Han och hans hustru Stina bor i Ystad större delen av året och på Österlen under sommaren. Genom dem har vi lärt känna Österlen ordentligt.
I träslöjd hade vi en särskild lärare, Folke Lundvall, som var född i Förslöv. Även hans fru Marta var folkskollärare. De har en dotter och fem söner, som vi har stiftat bekantskap med. Hela familjens kunnande och trivsel är påtaglig. Vår son Jan är mycket god vän med sonen Torsten och hans familj.
Den 10 och 11 maj, när jag gick i sjätte klass, deltog jag i inträdesprov till realskolan i Engelholm. Första dagen var det skriftliga prov i matematik och uppsatsskrivning. Jag var den ende som fick rätt på alla talen. Andra dagen var det muntliga förhör. Jag fick inte en enda fråga. Kort tid innan höstterminen skulle börja ordnades nya prov. En flicka, Anna-Greta Kjäll, räknade också alla talen rätt!
Av de 20 elever som var klasskamrater i sjätte klass kom 15 till 30-årsjubileet tillsammans med lärarfrun Margareta. Till 50-årsjubileet kom 18 elever, varav hälften flickor, samt läraren Henry Vinke.
Mor fyllde 50 år den 28 mars och far den 1 april år 1930. Det var födelsedagskalas nästan en hel vecka. Många släktingar och vänner kom och uppvaktade.
När folkskolan var över blev jag förtjust i ridning. Arthur red på Docka och jag på Rosa. Senare blev Munter en snabb ridhäst. I början av andra världskriget inkallades jag till fortsatt militärutbildning inom ingenjörstrupperna i Eksjö. Ridhästarna kom från kavalleriet i Helsingborg. Jag fick nytta av att ha ridit hemmavid.
I Eksjö fick jag hand om en häst, Sappör, som fått vitsordet ?farlig?. Jag hade lärt mig hur en häst ska tas. Jag blev god vän med Sappör. Han var den utan konkurrens snabbaste hästen: vi vann alltid, när hästarna fick sträcka ut i galopp.
Hösten 1930 började jag i realskolan i Engelholm och ?tog realen? 29 maj 1934. Under somrarna cyklade jag och några Förslövskamrater gärna till Båstad eller Kullaberg. Det var bästa tänkbara avkoppling i vackra omgivningar.
Vi från Bjärehalvön åkte tåg till och från Engelholm och hade då alltid mycket att tala om, främst läxorna. De som skulle gå femårig realskola hade redan gått ett år i realskolan och var ett år yngre än vi i fyraårig, då de inte gått två år i folkskolan. Vi var 33 elever, varav 18 flickor, i klassen.
Även vi som inte kunde sjunga skulle lära oss noter och körsång första läsåret. Musiklärarinnan Ester Svensson sade ifrån när vi började: ?Nu skall alla sjunga med!? Hon såg gott ut och jag tog henne på allvar, så jag började sjunga med. Då sade hon: ?Sigfrid skall vara tyst!?
Jag hade börjat få migrän, med svår huvudvärk som följd. Efter ungefär en månad i realskolan började ett migränanfall (det skimrade starkt för ögonen) strax före gymnastiken, så jag gick till gymnastiklärarinnann Tyra Schildt och bad att få slippa vara med.
Hon svarade: ?Det är bara nyttigt med gymnastik om man har huvudvärk.? Ibland var jag på gränsen att kräkas. En klasskamrat, Hans Sjödén, son till en typograf, led också av migrän. Han gick till rektor Hill och anmälde att han kände sig sjuk och fick gå hem.
Adjunkt Carl U Ling (ibland kallad Culing) uppskattade jag i hög grad. Många år senare, när han var pensionär, fick jag se honom på tåget till Skåne. När han fick se mig sade han: ?Du heter Sigfrid. Under alla mina år som matematiklärare är det bara två som i realexamen fått stort A i matematik.?
Han var adjunkt även i fysik och kemi. Han nämnde namnet på den andra eleven också. Jag hade haft alla talen rätt på alla provräkningarna under det sista läsåret.
Lärarinnan Else Holmgren i tyska och modersmål tillhörde också dem jag uppskattade mycket. Tyska var det utländska språk jag hade lättast för, och att skriva uppsats var spännande. I engelska hade vi rektorn och i franska, som var ett frivilligt ämne, hade vi Franske Bengtsson (ej att förväxla med Frans G Bengtsson). Senare fick vi Nils P Olsson i modersmål och historia. En elev fick för sig att smälla med bänklocket och N P Olsson ilsknade till och sade: ?Om ni fortsätter att smälla med locket, så är jag inte den som låter bli att lägga fingrarna emellan!?
Denna replik utlöste en ordentlig skrattsalva, till och med läraren förstod att den var rolig.
I biologi hade vi Matilda Olofsson som utmärkt lärare. Vi fick plocka, examinera och pressa minst 100 vilda växter. Jag valde 125. Vi förhördes på våra växter, även på de latinska namnen. Elmgren var adjunkt i kristendom.
Jag deltog i pojkläger i Åsljunga somrarna 1931 och 1932. Den 5 augusti 1933 blev jag konfirmerad av kyrkoherde Carl Anselm.
Den 29 maj 1934 tog vi realen, vilket var nog så spännande. Vi firade realexamensjubileum på restaurant Klitterhus 20 år senare, dvs 1954. 50-årsjubileet firade vi hemma hos Hillevi Rosenqvist och i Engelholms hembygdspark. Efter 53 år samlades vi på restaurant Paletten, och efter 60 år i hembygdsparkens värdshus.
I juli 1934 anmälde jag mig till gymnasiets reallinje vid Hälsingborgs Samläroverk med korrespondansmetod i Ramlösa. Rektor var H Fahlström som startat läroverket och också var adjunkt vid Hälsingborgs gossläroverk. Samläroverket kallades ofta Strixaskolan, därför att rektorn när han blev arg kunde ropa ?Strix, strax, bums, försvinns!?
År 1941 tillkom Strixkamraten som organ för HSLK. Rektor Fahl-ström brukade gå mellan Ramlösa och Hälsingborgs gossläroverk. En gång råkade han ta på sig sin frus stora hatt när han gick hemifrån. Vid läroverket stod pojkar som brast ut i skratt när de fick se lärarens damhatt. Fahlström förstod först inte varför de skrattade så, men när han kom in i vestibulen förstod han.
Den första muntliga kurs jag deltog i började den 8 januari 1935 och den andra den 28 oktober samma år. Kurserna tog vardera fyra veckor. Som lärare hade jag rektor Fahlström samt fil.mag. Märta Heyman, B Cöster, Yngve Olsson m.fl. Det var genomgående skickliga lärare enligt min uppfattning.
Den 28 mars till den 3 april 1936 genomförde jag skrivningar för studentexamen på Hälsingborgs gossläroverk. Min svenska uppsats handlade om ?Flykten från landsbygden till städerna ? ett samhällsproblem?. Jag genomförde vidare skriftliga prov i engelska samt matematik och fysik. I matematik måste jag utföra uppgifter för realgymnasiet enligt den nya och lättare 1933 års undervisningsplan.
Under de skriftliga proven bodde jag hos mors väninna Christin i Hälsingborg. Kvällen före provet i matematik ordnade hon kalas och det blev sent, vilket egentligen inte var lyckat, men som sannolikt inte inverkade på resultatet.
Hälsingborgs Samläroverks elevhem i Ramlösa var en vacker och trivsam byggnad. Även Ramlösa brunnspark var trivsam och vi elever tog gärna promenader där.
För att ta studentexamen som privatist hade jag anmält mig till Högre Allmänna läroverket på Öster-malm i Stockholm. Erhållen tid var 15?19 juni 1936. Två andra elever från Ramlösa tog också studenten där. De tillhörde latingymnasiet och jag realgymnasiet..
Efter studentexamen skulle jag söka till civilingenjörsutbildning inom fackavdelningen för maskinbyggnad och mekanisk teknologi vid KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, som då var Sveriges enda tekniska högskola.
KTH fordrade fyllnadsprövning i matematik och fysik jml §117 av stadgan för rikets allmänna läroverk. Enligt fyllnadsprövning vid Högre allmänna läroverket för gossar i Hälsingborg 22 augusti?9 september erhöll jag: Matematik vid skriftlig prövning: Berömlig. Matematik vid muntlig prövning: Berömlig. Teckning: Med beröm godkänd. Fysik i skriftlig prövning: Berömlig. Fysik i muntlig prövning: Berömlig. Berömlig var högsta möjliga betyg.
Under hemresan från Stockholm till Malmö med båt blev jag bekant med studeranden Åke Åkesson från Åkarp och de tyska studentskorna Heta Hegener och Lisa Oberdörfer. Jag åkte tåg från Malmö till Förslöv och blev varmt mottagen av mina anhöriga.
Hösten 1936 började jag på KTH enligt planerna.