På den tiden så smidde ju smederna sina verktyg själv. Då smidde de vid lediga stunder. Och så var det småpågarna som fick stå och gänga dom, som det heter, och sätta muttrar på för det kunde ju inte köpas då som nu. Det var ju det första man fick göra.
– Vilket år var det du började?
– Det var omkring 1921. Vi kom till Förslöv 1918 och då byggde min far sin första smedja.
– Vem var det som hade den då?
– Den byggde far, så han öppnade den då 1918.
– Vad hette din far?
– Albert Adler.
– En mycket trevlig “gubbe”!
– Han skulle inte hetat Adler. Han skulle heta Larm.
– Hur kan det va’ att det blev Adler istället?
-Ja, du det vet jag inte. Men jag har för mig att det var två bröder som var inne och gjorde värnplikten och då fick det inte va’ två med samma namn. Så det var väl därför som far min fick byta namn.
– Hur många syskon var ni?
– Sex.
– Var det bara du som blev smed?
– Det blev bara jag, ja.
– När övertog du alltihop själv?
– 1947.
– Var var din far ifrån?
– Han var ifrån en socken i Småland.
– Och hade varit smed i Hornshult?
– Jaha.
– Där har jag bott och de kände Albert Adler där!
– Jaså, jaha. Och så var han gårdssmed på Svartingstorps gård, som ägdes av samma som ägde Ängeltofta också. På så sätt kom han ner här och så blev han gårdssmed där också. När de köpte ångplogarna på Ängeltofta, så undrade de om han ville flytta ner här och förestå dom.
– Jaha.
– Han hade en annan dialekt än skånskan.
– Det var de där plogarna de körde med en ångmaskin i var sida, och så linor och så drog de dom emellan där.
– Jag kommer nerifrån Åstorpshållet, där var Sockerbolagets gård Stora Hyllinge och de hade också likadana. Alltså en stor ångmaskin vid var sida och så linor och så två eller tre plog vid var sida. Och så drog de dom från ena till den andra.
– Det gick mycket folk åt, där var väl en man på var ångmaskin och två män på plogen. Och en man som skulle köra vatten och en skulle köra kol till ångmaskinerna.
– De plöjde 15-20 tunnland per dag, står här.
– Ja just de’, det gjorde dom.
– De hade sex skär på 18 tum.
– Men så plöjde de ju för djupt de första åren, så de fick upp dålig jord så det blev ju inte någon bra jord.
– Det står att plogdjupet kunde uppgå till 50 cm.
– Hur såg en smedja ut när du började?
– Den är utökad tre gånger den där nere vid. Då var det bara den första rödklädda. Se’n byggde han till den två gånger till.
– Då drog du bälgen?
– Ja, vi drog bälgen de första åren men se’n kom det elektriska så de skaffade sig en fläkt så då slapp man det där att stå och dra.
– Men det var inte förrän rätt långt fram ni fick elektriskt?
– Jag minns inte vilket årtal det var.
– Det var nog 1918 under kriget.
– Jag har för mig att det var vid den tiden. Så vi stod inte och drog så länge för hand, men det var ett väldigt jobb att stå och dra det. I synnerhet om vi skulle svetsa alla hans “svejsar”, då fick man minsann dra ordentligt i bälgen.
– Får jag fråga en sak, Sven. Hade ni nå’nting som ni la emellan när ni “svejsa”?
– Vi la inte emellan, vi hade liksom någon slags sammansättning – jag vet inte vad det var, det var en hemlighet.
– Tunna skivor?
– Ja, just det, tunna skivor. Men se’n kom smederna underfund med att det gick lika bra med sand. När järnet börjar bli varmt, brinner järnet och gnistrar som tomtebloss. Då strödde de på sand och så blev det en kaka över, så järnet kunde inte brinna.
– Sand med “d” i “ännen”, så det var inte salt?
-Nej, det var sand. För annars brinner ju järnet precis som tomtebloss.
– Ja, det gör det.
– Och så skodde ni hästar?
– Nej, det gjorde vi inte.
– Inte nå’n period alls?
– Nej. Han hade smedjan ute i Killebäckstorp vid Grevie. Den arrenderade han först innan han kom hit. Då skodde han hästar, men när han kom hit slutade han med det.
– Det var Ahlberg som gjorde det se’n.
– Ja, han konkurrerade inte med honom.
– Och så var det han i Rosenhult, Gren.
– Han sa en gång att han hade inte hållt i en hästfot mer än en gång se’n han kom till Förslöv. Det var en vinter när det var glatt och en mjölkskjuts som kom från mejeriet och hästarna bara föll, de fick inte fäste. Och så slog han med piskan, och slog och slog. Då tog far en tång och hammare, och broddar hade han, och gick där upp och skällde ut gubben och sen broddade han hästarna.
– Det var riktigt gjort.
– Det var ju behjärtansvärt, då han inte annars var van vid det och inte gjorde det. Nej, som sagt var, skodde gjorde han inte.
– Hade han nå’n gång mött en otrevlig häst, eller han hade haft den inställningen hela tiden att en så’n smed skulle han inte va.
– Ja, se det vet jag inte.
– Jag minns från min barndom, min far var bagare, och vi hade en varmblodig häst som vi körde ut bröd med. Så skulle den ju skos en och annan gång och då körde vi alltid ut till Bjuv, Brogård, och skulle ha skott. Men herre gud vad den slog, de for i väggarna. Så det var nog inte roligt att sko den!
– Nej, det var ju farligt för en smed att slå en häst för en häst kommer ju ihåg!
– Jodå, de for omkring där i stallet, jag stod alltid utanför och tittade på det!
– Se’n har du ju gjort allt möjliga fina konstverk. Där har du ju bland annat nå’nting!
– Ja, det är Bjäresmycket.
– Det är Berg som har ritat det, ja han gör dom ju också.
– Nils-Erik Hansson nere i Malmö han har ett så’nt. Jag beställde det hos dig när han fyllde femtio år.
– Fick du det också?
– Jadå, jadå det står nere i hans trädgård i Malmö.
– Jag kom överens med Berg att jag skulle inte göra det så det blev en dussinvara. Jag fick tillstånd att göra till mig själv och till nå’n annan.
– Jag gjorde ett till muséet i Göteborg. Det var två meter i diameter.
– Nils-Eriks är åttio centimeter.
– Och så står där ett uppe i Sundbyberg utanför Stockholm.
– Se’n är här ju en rätt fin sak.
– Ja, just det med Hovs kyrka.
– Jag har haft hand om försäljningen i många år och det såldes många så’na. De gjordes nere hos Ljung i Lund.
– Men det är Sven som har gjort prototypen.
– När de avgjorde vilket de skulle bestämma sig för, det var ju över hundra stycken som hade lämnat in, var det inte så lätt. Några da’r efter så ringde en fru från Båstad och skällde på mig så förbaskat för att jag hade använt Hovs kyrka istället för Båstads.
– Oh, kära hjärtanes då!
– För där står ju tre bautastenar där utanför, och det hade ju jag också på det där. Men hon hade nå’n köksattiralj hon hade lämnat in, jag vet inte vad det var. Men jag fick mig en utskällning för att jag inte hade Båstads kyrka.
– Det var ren konkurrens!
– Se’n har du gjort många fina grindar och vindflöjlar.
– Ja, det är en hel del. Men det största är det till Praktiska Mellanskolan i Helsingborg. Ett stort fönstergaller som Per Siegård har ritat. Det var figurer i nästan naturlig storlek, utsidan var av järn och insidan var av koppar.
– Ojojoj!
– Ja, det var ett stort arbete.
– Ja, det låter magnifikt ju.
– I Helsingborg sa du att du hade va’t.
– Ja, i Praktiska Mellanskolan, det ligger där uppe vid lasarettet någonstans. Och så var det ett fönstergaller till Malmö, till det där beryktade området – vad är det det heter?
– Rosengård?
– Ja, just det. Det var ett stort fönster jag satte galler på.
– Är det figurer på det med?
– Nej, där är inga figurer utan bara lite andra krumelurer!
– Fritt skapande?
– Ja.
– Du har inte gjort några grindar till kyrkogårdar?
– Nej, det har jag inte, bara lite reparationer.
– Tuppen på kyrktornet har du väl gjort om!
– Nej, inte här. Jag gjorde en del, resten gjorde plåtslagaren.
– Jaså.
– Men stången och lagringen det gjorde jag. Det var en arkitekt som hade ritat det. För att lagra det så att det skulle gå lätt så hade han föreslagit en glaskula som rulla på. Och det gjorde vi, men det gick bara några så stannade den och då hade en glaskula gått sönder.
– Hur fungerar den nu då?
– Vi la’ en stor stålkula istället i den.
– Svetsen, när kom den till?
– 1927 fick vi gassvetsen. Då var det inte nå’n på hela Bjäre som hade, men de hade i Ängelholm så de var före. Den elektriska kom 1939, strax innan kriget började.
– Jaså.
– Varför behövs inte smedjor nu? Det finns ju inga smedjor igång.
– Det finns en i Gånarp.
– Håller han på ännu?
– Ja, han övertog Frides smedja. Fride överlämnade den till en som hette Jönsson och han driver den som idag är.
– Det finns väl en i Hov. De driver den med rörläggeri och smide på samma gång.
– Uppe hos A-plåt har de väl en som håller sig till smide också?
– Jag vet inte mer än att de svetsar lite allt möjligt, rostfritt och aluminium. Jag vet inte någon som har en människa som kan smida.
– Skans i Rebbelberga var väl också riktig smed?
– Ja, men den sista tiden hade han inte gas heller. Det blev så’nt krångel med gas, det blev så omständligt och dyrt.
– Järnaffärerna, som i Ängelholm, anser att de säljer för lite så det är inte lönt att hålla några järnaffärer. Nu kan jag inte köpa en stång järn utan att den ska komma från Malmö. Det blir dyra frakter så innan den kommer hit är den värd guld nästan. Och det är likada’nt med gasen, den har blivit så dyr så.
– Ja, och smideskol finns här väl inte.
– Nej, så jag smir, det lilla jag gör, med koks. Men vi får ingen att köra ut med det för de blir så skitiga!
– Det stod i tidningen att “Lyckan den är som koksen, det är en biprodukt som utvinnes vid framställningen av något helt annat.”.
– Jag har en AGA-spis hemma. När vi satte in den kostade koksen 2 kronor och 40 öre per hektoliter. Kan ni gissa vad den kostar idag?
– Femtio? Åttio?
– Jag var uppe i Grevie och köpte den 10 december, då kostade den 250 kronor per hektoliter!
– Vi hade ju också AGA-spis hemma i affären.
– Ja, vi har behållit den, för vi tyckte den var bra och vi har den i drift ännu. Den är 54 år gammalt och vi har inte kostat ett öre på den!
– Så’na blir inte uppbrända då?
– Nä, det ser så ut. Vi har sagt när den blir uppbränd ska vi slänga ut den, men. . .
– De kostade någonting på 1.500 kronor då i början.
– Det såg proffsigt ut med de där stora luckorna och rattar och spakar.
– De var varma och go’a. För jag vet att, vi hade ju AGA-spis hemma i affären, på mor’narna när flickorna skulle ner så hade de kläderna med ner i köket för där var varmt vid AGA-spisen.
– Men på något konstigt vis när vi precis hade byggt boningshuset var där dåligt drag, trots att det är ett högt hus. Vi hade en vanligt järnspis, som man hade förr i tiden, och det bara brände dåligt och rök i köket så där blev svartare än nere i smedjan. Så far blev förbankad han tog kaffekitteln och så ner i smedjan och blåste av fyren och satte den, se’n tog det inte lång tid innan kaffet var färdigt. På så sätt kom det en AGA-spis in, det behövdes inte så mycket drag till den.
– Jag köpte min AGA-spis av min gamle konkurrent i Mjöhult. Det var Ivan Paulsson som sålde dom.
– Det var han som handlade med dom alla år.
– Köpte ni den också där?
– Ja.
– Det var Gustavsson som satte upp den.
– Ja, den där Gustavsson han for ikring och satte upp dom.
– När vi hade byggt om och skulle flytta AGA-spisen in i det nya så kom han hem och då sa han “Den flyttar jag inte in!”, så vi satte elektriskt istället! Han avrådde så vi satte aldrig in den. Det var 1956. Jag sålde den till Ture Karlsson, så han har den antagligen än.
– Hur mycket koks gick det åt på ett dygn?
– De sa ju alltid 40 hektoliter per år, men det var dåligt att det räckte.
– Det hade blivit dyrt i dag.
– Vi satte nog in en 1941.
– Smideskol finns ju inte att få idag.
– Var det nå’n särskild sort?
– Ja, det gamla riktiga smideskolet var engelskt kol. Men nu mot slutet så fick vi ju svenskt kol och när man la på den så blev där en väldig låga och mycket rök. Och när det hade rökt av så var kolen slut, men det engelska kolet blev det en liten hög glöd så den varade mycket längre.
– Vad var det du hade att doppa järnen i, alltså dorna när du slog hål i järn. Karl han hade någonting han doppade ner i vid sidan.
– Vet du vad det var? Det var sillalake!
– Var det det?
– Man hade knep till allting.
– Ja, när man slog ett hål så blev verktyget rött, så doppade man det där och då blev där ett skal på det där så fastnade det inte.
– Hade du så att du stod på jordgolvet där vid anholten eller du hade gjutet?
– Ja, vi hade ju jordgolv ett tag, men se’n la’ jag ju cement där.
– Anton Nilsson i Tåstarp hade ju gjutet golv annars, men just vid anholten hade han inte gjutet så han stod på jordgolv där.
– Ja, det är för hårt att stå på cementgolv.
– Hade du några lärlingar eller gesäller?
– De jag hade de var ju nästan fullkomliga när de kom dit, men så pryade de i skolorna och det första åren då kom det några stycken. Men se’n kom det aldrig fler för de sa att de blev så skitiga, de blev svarta.
– Charles arbetade väl hos dig?
– Ja, han var där i många år.
– Var där inte en som hette Filip i efternamn?
– Jo, han var från Båstad. Vad hette de, de var vid järnvägen hans föräldrar.
– Vi var exerciskamrater.
-Han gifte sig se’n och öppnade affär i Halmstad. Och se’n flyttade han ner till, vad är det det heter där de gjorde torvbriketter.
– Det var i Sösdala.
– Där var Frans och hämtade och där har jag varit med. Där gjorde de torvbriketter.
Det rök så när de pressades, det var säkert ohälsosamt att jobba med.
– När jag började i smedjan, så hörde jag när de pratade om att de skulle köpa hem järn. De köpte tillsammans med Anton Svensson i Ranarp, då kunde de få det ännu billigare om de köpte en järnvägslast på några ton. Jag minns att det kostade 17 öre per kilo järn, nu är det snart uppe i tio kronor. Klenjärn är upp i tio kronor.
– Men daglönen vad var den då?
– Det är mer än jag kan svara på. Det var inte så mycket i alla fall, jag vet inte för när man går hemma här har man inte precis någon daglön.
– Kan ni komma på något mer som handlar om smedjor?
– Lilla Fritz, var hans hos er?
– Fritz Hansson, ja, det var 1924 – han jobbade hemma då. Då var han där ovanligt länge, i två månader och då var han där ända till julafton. Då söp han inte, men så på julafton kom han in och sa “Jag får ha lite pengar och handla lite klä’r”. Och det gjorde han och när han kom om igen var det slut – då var han plakat. Så gick han upp, han hade en kammare uppe i smedjan, och virade ihop sina lasar under armen och så gick han. Om du så hade gett han hela världen hade han inte stannat.
– Far och han hade kommit överens om att han hade ju en del pengar innestående i lön. Så sa han “Nu ska jag inte ha mer än så och så möd så kan det andra stå till jag behöver det.”. Jaha, det gick till mellan jul och nyår så kom det ett telefonsamtal där de skällde på far för att han inte hade fått sin lön. Då sa han “Skicka ner Fritz så ska han få sina pengar.”. Han kom och fick sina pengar. Veckan efter kom han som han som vanligt med en halva bir och då hade han inte ett öre.
– Han brukade gå till Henning Ljunggren i timmergården och låna en tolvshilling till en bir. En dag kom han och så sa han “Hör du jag ha lånat så många tolvshillingar av dig så jag tror nog aldrig att jag kan betala igen, så vi kan väl säga att vi är kvitt!”. “Ja”, sa Henning men så stod han ett tag “Men nu när vi ändå är kvitt så kan du väl för fan ge mig en femtioöring till bir?”.
– Då började han liksom om på nytt!
– Och så brukade han ibland på timmergården gå upp till P.B. Perssons fru, Nanna, och så skulle han ha en sup. Ställde hon fram en röd och en vit, så tog han den röde först. Och så sa han “Att i Kullen brugade de alltid bjuda pared!”.
– Ja, det går många historier om han.
– Var han annars en duktig smed?
– Mycket duktig, men nu mot slutet så gick det inte så bra.
– Vem som helst fick ju inte köpa rödsprit, men far fick köpa. Så vi hade i smedjan som han brukade använda. Där hade vi ett skåp och där stod en liter rödsprit. Och var gång han kom så tog han ett glas och så fyllde han det nästan med rödsprit och hällde lite vatten i, se’n drack han det.
– Hur kunde han tåla det?
– Det var där ju många som drack!
– Det var ju Torsten som kolliderade med Lille Fritz. Torsten kom körande med den där gamle Chevroleten som farbror Sven han hade. Han körde mot Margretetorp och ett, två, tre där borta i Fogdarp någonstans så låg Lille Fritz i gropkanten och han rusade upp. Torsten körde på honom så han fick ett stort sår. De körde in honom till lasarettet och de opererade honom, med lite snus så var det inte fråga om nå’n bedövning – de klarade av det ändå. Han överlevde det ju, men bilen blev det aldrig nå’n bil av igen.
– Var bodde han, borta i Fogdarp eller. . .?
– Han hade sina vissa platser som han gick till och låg på under nätterna. Han låg mycket uppe i Krogstorp. Där blev han sjuk och skickad till ålderdomshemmet. Där konstaterade de att han stod skriven i Brunnby, vid Kullen. Efter en tid så dog han ju. Gren han levde på den tiden och var så bekymrad. Han ringde hem och vill att vi skulle köra in på begravningen, jag hade ju bil. Vi åkte in till kyrkan där Edvard Persson ligger i Jonstorp. Där såg vi inte en människa utan tänkte att vi hade kört fel. Men rätt som det var kom det sex gubbar på vägen, fyra som bar och två som gick bakette. De undrade vad vi var för några och det sa vi. Och de bjöd kaffe på Brunnby Gästis. En sa att han hade sparbanksbok också och där hade han 21 öre på den.
– Då var ni de enda vännerna som ställde upp för han?
– Ja, han gick från smed till smed och arbetade en månad och så gick han.
– Men han var duktig när han arbetare?
– Ja han var bra.
– Jag tror att han hade studerat lite i sina unga dagar.
– Han var född borta mot Ljungbyhed till. Gamla skräddaren Ludvall och han hade gått i skola tillsammans.
– Han hade studerat en del så han var rätt kvick i huvudet.
– Ja, han hade studerat en del, men så slutade han och blev smed istället.
– Hur gammal var han när han dog?
– Det kommer jag inte ihåg, men han var nog 70-75 år.
– De som inte kände honom blev rädda för han svor och domederade när han kom.
– Var han annars trevlig?
– Oja, det var inget ont i honom!
-Han var alltid inne hos gamla damer.
– Han brukade ju gå till fru Uddman och till en anan fru, de bjöd snapsar på honom.
– Jag stod och tittade på dom en vinter. Då var Uddmans flickor hemma och de spände ett par skidor på fötterna på han! Och så skulle hästen dra, men så fort hästen drog så flög han. Och så skrattade de andra ju!
– De andra hade inte heller kunnat det antagligen!
– Nää.
– Det fanns många glada gäng på den tiden!
– Smederna de drog ju ut tänder förr i tiden, då hade de starkt tråd och la om tanden och så hade de en tång.
– De sprang inte runt smedjan med dom?
– Nej, de ryckte så hårt så att de drog själv ut dom på sitt sätt.
– Det var inte som han där nere, det var ju hans far som drog ut den. Han hade inte råd att gå till tandläkaren, så hans far skulle dra ut den och drog hela käken sned. Han var ju sned hela tiden och ändå hade en släkting som var tandläkare i Malmö. Och de cyklade min själ från Västra Ljungby till Malmö och fick gjort vid tänderna, när de gjorde det någon gång.
– Han och jag mönstrade på samma gång, 1924, och då blev han fri och de fick bjuda middag på Hotellet i Båstad. Vi mönstrade den 21 juni för att där var Mul- och klövsjukan, annars gjorde man ju det på vintern. Så hade vi middag på Hotell Båstad i trädgården och där åkte glasen under bordet för vi blev ju rätt så på kulan allihopa! Se’n slängde de glasen i buskarna. Men då vet jag att han blev fri och fick betala det och det sved nog i börsen.
– Bara han i hela gänget?
– Nej, det var två stycken så det blev inte så farligt ändå.
– Vilka gossar!
– Och där var han, vad heter han borta från Karstorp? Ernst Andersson hette han, han var ingenjör vid ASEA sen. Han var med där och de blev ju på kulan lite allihop. När vi se’n kom till Förslöv skulle en del ner till Vejbystrand, till eleverna där nere. Ernst han var så full så han trillade i en myrbunke och somnade där.
– Det fanns åtminstone 25 smidesverkstäder i Bjäre härad som nu är nerlagda, från Ängelholm och ut till Hov.
– Räckte det så du redade dig se’n?
– Ja. Men vagnsmide det utförde vi inte heller. Jag vet att far han beslog en arbetsvagn, det var allt han gjorde. Sen blev det aldrig mer.
– Men var det något som var väldigt besvärligt eller svårt eller. jobbigt?
– Nej, för den som var van vid det så var det inte svårt. Det gällde ju den där lilla biten när man värmde ringen så den blev större och se’n när den svalnade så kröp den ihop. Det var då krama ihop och blev sittande.