av Sante Gudmundsson
År 1923 hade jag anställning vid Statens Järnvägar. Vi var ett litet arbetslag som, den tid jag här åsyftar, hade vårt arbete förlagt till en plats mellan Båstad och Skottorps stationer. Vi reste med tåg till Båstad varifrån vi sedan skulle färdas vidare till arbetsplatsen med en fyrhjulig tralla med plats för tre personer. Trallan var försedd med en dragstång i mitten. I dragstången som var av järn hade en smidd ögla vari var instucken en trästång, knappt en meter lång. I denna stång kunde vi således alla tre hjälpas åt att framdraga dressinen.
Ursprungligen hade dressinen varit försedd med en bromsanordning med handspak som verkade på ett av de bakre hjulen, men vid tiden för den händelse som jag här skall berätta hade bromsen gått sönder.
Järnvägspåret mellan Båstad och vår arbetsplats har sedan vi passerat banvaktstugan vid Pettersberg en mycket stark lutning fram förbi vägporten och ett gott stycke förbi bron över Stensån varför att dressinen då gick av egen fart. Vi slapp således att dra den därför släppte vi dragstången och lät den gå fram och åter av sig själv. På grund av banans lutning fick vi en kolossal hastighet och då vi inte hade någon broms så fick den gå så fort den ville. Dragstången kunde vi inte ta fast så länge vi färdades nedför, det fick vi vänta med tills vi kom närmare vår arbetsplats där spåret åter började stiga och dressinen sålunda saktat av. Hade vi försökt att få tag på dragstången så hade vi helt naturligt dragit dressinen av spåret så det vågade vi oss inte på. En urspårning hade varit en säker katastrof. Genom det myckna rickandet och dragandet fram och åter samt kanske även av torka hade trästången blivit något sliten så att den inte satt absolut fast i dragstångens järnögla, men vi hade inte tänkt att kila fast den, och så när vi en morgon i svindlande fart var på väg mot vårt arbete märkte vi att tvärstången började lossna i dragstången och genom svängningarna söka sig ur järnöglan. Jag satt i mitten och hade sålunda dragstången mellan benen och sålunda mot mage och bröst. Det blev några hemska sekunder. Var skulle trästången hamna när den lämnade öglan? Skulle den av farten slungas så långt att den kom utanför dressinen? Eller skulle den ramla ned på spåret och sålunda komma under dressinen och kasta den av spåret? I så fall hade vi inte haft många sekunder innan vi hade varit helt tillspillogivna och i synnerhet för mig som satt i mitten. Med rasande hastighet närmade vi oss bron över Stensån och just här släppte stången och till vår stora häpnad föll så vackert ned just mellan ett par slipers och ner i vattnet och sålunda var vi räddade inte av en slump eller av tur, utan av Guds ingripande som vi helt får tillskriva räddningen.
Ty man får väl ändå säga att det övergår vanligt människoförstånd att begripa hur stången just här skulle släppa och hur den precis mellan ett par slipers med ungefär 25cm öppning, kunde komma genom där.
Nå det var ju inte så viktigt häller att fundera över, det var viktigare att förstå varför Gud just hade räddat tre stycken syndiga järnvägsarbetare, som utan hans ingripande säkert hade åkt tralla för sista gång.
(Avskrivet från originalet: Anders Ragnarsson)