Kulturgruppen “Gamla Förslöv” på initiativ av Gunvor Berndtsson bedrev på Ängahällan föreläsningar under åren 1989 – 1994. Inbjudna talare var olika personligheter i Förslöv. Vad som sades under föreläsningen spelades in på band och blev 1995 nedskrivet. Den något redigerade texten kommer successivt att visas på vår hemsida.
Begravning i Förslöv
Försök till ordagrann avskrift från bandinspelning.
BUC juli 1995.
“Han tog tumstockan i lomman och sen gick han dit och tog mått. Förr var där väl inte standardmått? Så gick det till.”
Förr då dom dog hemma hämtades väl en doktor för bekräftelse? Nej di döe och sen var di döa. Varenda gammal människa som var död på den tiden – det var långt innan min tid – där hade di under sin levnad sytt denna skjortan som di skulle ha på sig när di låg i kistan. Den hade di i en byrålåda så de var färdigt när di var svala och läggas in.
För länge sedan när man hade såna där folkdräkter och sånt, hade fästmön sytt en brudgumsskjorta till sin blivande man. Dom var mycket fint broderade och det var väldigt ofta som man använde denna brudgumskjorta som svepning.
I Amerika när nån är dö, kanske inte nu men då innan, då var di klädda i frack. En som kommit hem från Amerika är begravd i frack. På sanatoriet var där en ung människa som dog i TBC och dom hade ju varit gifta bara en kort tid, men hon kläddes helt i sin brudklädsel och hon hade allt guldet på sig. Då sade vaktmästaren om inte det skulle tagas bort men änklingen sade “Jag har gett det en gång och det ska hon ha”. Hon var klädd i brudslöja och alltsammans.
Vid begravning följde man dom till kyrkan och hade grönt vid alla husen. Di smyckade vägarna där följet skulle komma. Det var högtidligare förr än nu. Nu är det bara ner i jorden med dom.
Det tog en hel dag med en begravning. Det började hemma vid tiotiden sedan var det full middag när di kom hem och sen var det kvällsmat och en kaffegök också var sin hutt. Det urartade på den tiden.
Vid förberedelse till begravning hjälptes alla åt. Begravningen färgades av den avlidnes ställning i samhället. Tiderna har ändrat sig men inte begravningarna.
Vid begravningar hade man både pärlekrans eller en blomsterkrans. Pärlekransarna varade längre.
När slutade man att bära dom till kyrkan? Det kom en likvagn så småningom. I mitten på 1800-talet slutade man att bära. Man fick ordnade vägar. Det var när det fanns stigar som man hade bärandet. En likvagn brann upp, den fanns till 1953. Det hade varit intressent att veta när det hände.
Eftersom kistan fanns hemma hade man ingen bisättning.
I Ängelholm var hästarna svarta med fina seldon.
Redogörelser för vilka som kört likvagn och kört för prästen i Grevie.
Vagnar: Fjädervagn kallades för planvagn och så var det den gamle höskördavagnen.
Di som var så lätta att gå i och upp. Ett säte för kusken och två parallella. Det var barvagnen och så satt kusken där bak. Den kallades mer för ponnyvagn. Jiggen var bara två hjul. Det var stora hjul på jiggen. Det var en hantverk som försvunnit nu – en vagnmakare liksom likkistemannen. Den siste vagnmakaren var Wilander. Min far lärde till vagnmakare sen blev han snickare. Han hade lärt i Båstad. När han slutat skolan blev han huggedräng. Han skulle hamra hjul till vagnar. Vad gjorde de då di skodde hjul? Det var när de gjorde löter. Löter är det som är ytterst på hjulet. Jag såg aldrig min far jobba med sånt förrän under kriget. Jag körde joren under telestolparna och jag kom hem och hade trähjul på min bil.
Jag behövde köpa nytt hjul men det tyckte inte min far. Plocka av hjulet så ska jag göra vid det.
Han stod med glasbitar och filade på hjulet. Det tog en väldig tid. Man bröt glaset så det blev en bågen på det. Det kallas sicklingar.
Vet du vem som berättat detta? Tala då om det för oss.
