Denna text är tagen ur NST söndagen den 23 dec 2001.
Anna Adler använder än i dag sin spis, och den sprider samma goa värme i dag som för 66 år sedan.
Intervjun gjord av NST-reportern Håkan Palm.
En dag låg den svarta vedspisen utslängd i trädgården när mor Hilma kom hem efter att ha hjälpt till med barnsbörd i tre dygn. Maken Albert hade kort stubin, så hon fruktade ju det värsta.
Men inne i köket stod en ny spis, en skinande agaspis, som Albert beställt av AGA-Gustavsson i Ängelholm och fått på plats i en ryslig fart. Saken var den att när Albert för en gångs skull skulle kocka själv så fick han inte fyr i vedspisen. En sån spis ville han inte ha.
Det här hände redan 1936, men spisen den står där än och den fungerar lika bra som alltid.
Albert Adler, det var sme’n i Förslöv, det. En av sönerna tog över efter honom och gifte sig med Anna, en tös från Ängelsbäck.
I dag är smedjan nerlagd sedan länge men i boningshuset intill bor Anna Adler kvar, 91 år och änka sedan några år. Det är hon som basar över den kära gamla agaspisen och eldar i den varje dag, men ska vi nu krångla till det ännu mer, så är det faktiskt Kaj Adler som äger både huset och den gamla smedjan numera. Albert var hans farfar.
Det är grått och trist och rått i luften, alltså riktig skånskt julväder, när vi knackar på hos Anna för att få veta mer om spisen som aldrig kallnat på 66 år och som har alla originaldelarna i behåll.
Hur många har en sån spis, undrar vi.
Än vet tydligen ingen hur länge det kan brinna i en agaspis.
– Ja, det har väl hänt att den slocknat några gånger, medger Kaj Adler som mött upp för att sekundera Anna som hör lite illa. Men att påstå att sedan Albert tände den den där dagen 1936 så har den hållit värmen, det är ändå inte att ljuga för mycket.
Anna har bullat upp med kaffebröd på köksbordet, så påsen med kondiskakor som vi hade med oss blir överflödig. Och tur var väl det, för här i huset äts det bara hembakat, limpor såväl som kaffebröd.
Somligt bakar Anna själv i agaspisens ständigt varma ugn, men ibland slår hon sig ihop med Kaj och ställer till storbak nere i källaren där det står en riktig stenugn. Den eldas upp med ris, på gammalt sätt.
Vi slår oss ner vid kaffet för att prata agaspis med Anna men finner att frågorna verkar en aning korkade.
Hur trivs fru Adler med spisen. Skulle det inte vara bättre med en elspis?
– Har aldrig haft någon annan spis så det jag vet inte, säger hon bara.
Är den bra då?
– Nja, jag får nog snart slänga ut den, koksen är på tok för dyr nuförtiden.
Det går inte att bli klok på om hon menar allvar. Men det där med koksen är förvisso sant. Agaspisen konstruerades för att eldas med koks och hade en för sin tid fantastisk bränsleekonomi. Och koksen var billig. I dag kostar den 400 kronor hektolitern och en hektoliter varar inte i mer än cirka 12 dagar.
– Det finns ingen efterfrågan på koks i dag. Vi måste specialbeställa den hos lokalföreningen i Vantinge, koks finns inte längre i lager, säger Kaj.
– Och så. är koksen sämre idag än förr. Den kommer från Polen och den dammar, fyller Anna i.
– Min gubbe, han var glad för den här spisen. När det var kallt så tyckte han om att komma in och lyfta på huvarna och så ställde han sig med ryggen mot spisen och värmde sig.
Sedan visar Anna hur det går till att sköta spisen. Morgon och kväll måste den askas ur och så fyller man på med nytt bränsle genom en tratt uppifrån. Mer än så behöver man i regel inte bekymra sig för att hålla fyren vid liv dygnet runt. Det här var höjden av bekvämlighet för 60 år sedan.
– För Anna har det blivit en ritual som hon inte ruckar på, anförtror oss Kaj.
Men visst, det är lite bök. Koksen bär inte in sig själv i köket och inte askan ut ur köket. Men Anna klarar allt det där och mycket mer därtill.
En stor trädgård omgärdar huset och den sköter hon också själv. Hon driver upp och planterar. Gamla fina sorter ska det vara, inget nytt bjäfs från stormarknaderna. Det är med blommorna som med brödet. Inget köps i affären.
Förr var det mycket julstök här i huset, men med ålderns rätt har Anna Adler trappat ner på ambitionerna. Något riktigt julbak blir det inte.
Jo, lite matbröd. Bröd kan man ju inte vara utan. Och så någon liten kaka. Klenäter, Mandelmusslor, förstås. Och gorån. Gorån måste man ju ha till jul. Kaj plockar fram det bastanta, handsmidda gorånjärnet ?vi befinner ju oss hos smeder. Gorånjärn på agaspisen, fungerar det?
– Nej, gorån bakar vi över ett gasolkök.
