Ruth Hansson berättade i november 2001 följande för Anders och Kerstin Ragnarsson.
– Huset och affären där jag och min make Knut och Nore Blixt (1875-1957) före oss bedrev rörelse byggdes av Nores fru (1880-1969) Agdas far , Janne Christensson (1851-1915) åt Agdas broder Hjalmar Christensson (1886-04-18 ? 1919-11-08) som startade med affären omkring år 1910. Efter Hjalmars död övertog Nore B rörelsen.
-Hur kom det sig då att vi hade affären? Vi börjar tidigt.
– Knut föddes i Rya, Eket. Han hade en bror och en syster. När Knut var fem år dog modern i Spanskan och då åkte pappan till Amerika för att aldrig mer komma hem. Knut och systern växte upp hos farmor och farfar. De hade själv elva barn, tog sen hand om och uppfostrade fem barnbarn, bl. a. Knut. När Knut började arbeta var han först dräng i Klippan för att efter värnplikten bli privatchaufför hos Christian Berg på åsen. Knut träffade Nore Blixt hos Birger (son till Nore) och Gusti Blixt i Stora Hult. Nore sökte en chaufför, men tyckte Knut var liten och klen, men på försök fick han platsen och sedan gick det ju bra.
– Jag (Ruth) föddes i staten Idaho i USA. Far och mor hade där en farm. Jag hade tre bröder. Min mor dog strax efter det att jag blev född (i barnsäng). När hon visste att hon skulle dö så lär hon ha sagt att hon önskade att jag skulle få komma till Sverige och växa upp där. Min moster och faster åkte tåg till Idaho och hämtade mig. Jag var nog två veckor gammal då. Det tog två dygn till Rockford. Jag var sedan hos min moster och morbror tills de åkte med mig till Sverige.
– När jag var ca 17 månader, år 1920, reste de med mig till Sverige och jag stannade sen hos min mormor och morfar.
– Morfar och mormor var murare Elof Svensson (1867-1936) och Petronella (1861-1950). De bodde i Viarp strax ett par hundra meter efter den nuvarande järnvägsbron på vänster hand. Huset brann upp år 1982.
– Jag gick i småskolan i Lilla-Hult och sedan för Danielsson i Västa Ljungby. När jag sedan började arbeta fick jag först tjänst som hembiträde hos Vägmästare Lundkvist och därefter hos Ivan Magnusson. Sedan arbetade jag på Strumpan i fem år till 1943. Dessförinnan hade jag träffat Knut i Söderhavet i Västra Karup. Knut körde taxi för Henry Holmberg som lite extraknäck när Henry ville vara ledig och jag åkte därifrån med Knuts taxi hem. Vi gifte oss 1940. När vi gifte oss flyttade vi in i huset efter hotellet (från stationen räknat) för att 1942 köpa Märta Månssons hus som låg precis väster om Folkets Hus. Inger föddes här och hon var nio månader när vi övertog affären.
– Vi tog över Nore Blixts Diverseaffär den 1 mars 1944. Knut hade då varit anställd där i fem år. Knut hade sysslat med det mesta där. Det var ju inte bara en diverseaffär utan baktill affärs- och bostadshuset fanns magasin med annat. Kol och koks lossades från kolvagnar vid järnvägstationen med skyffel. Birger Blixt hjälpte till ibland. Sedan kördes det hem till kolskjulen där det skyfflades av igen för att så småningom skyfflas en tredje gång när det skulle köras ut till kunderna (säg inte att det inte är mycket energi i kol och koks). Knut körde också spannmål från lantbrukarna till Helsingborg. Lönen Knut fick var 75 kr i månaden. Jag själv hade 16 kr i veckan när jag arbetade på strumpan, men vi arbetade ofta övertid så jag hade då lite över 100 kr i månaden.
– Vid övertagandet köpte Nore vårt hus där på andra sidan av vägen. Priset vi skulle ge för affärsfastigheten var 80.000 kr. 55.000 för huset och 25.000 för lager och inventarier. Vi skaffade fem stycken borgenärer för 5.000 kr var. Resten, 55.000 kr, fick vi låna av Nore och detta belopp amorterade vi av punktligt.
– Här var många affärer i Förslöv inom ett litet område, Ebba Olsson, Sven Pärsson, Bröderna Åkesson, Ivan Magnusson, filialen i Ranarp som Ester Lundvall skötte plus en filial i Karstorp (Erik och Irma Frödin), Charkuteri Hilding Lindström mitt emot oss, Heberleins vid kyrkan och alla affärerna klara sig.
– Det var mycket fasta kunder, var och en hade sina. Inga stormarknader och inte så mycket bilar. När de åkte till Ängelholm för att köpa kläder lämnade de in handlenotan som var expedierat när de kom tillbaka. Det var en rolig tid, expediera manuellt över disk, snus i lös vikt i strut, sirap i spann. När det var sommar var sirapen lös och då gällde det att komma rätt i kundens burk. Lite sommargäster kom det också och om en episod jag kan berätta. Frits Nilsson i Önnarp fick ny granne (sommargäst) och de träffades ute på vägen. “Jag heter Frits Nilsson”, “och jag heter Nils Frits”, det blev nog lite skratt. Nils Frits var en berömd skådespelare från Stockholm.
– Det var ju krig runt om oss, ransonering på allting och det var mycket arbete med att klistra alla olika kuponger.
– Men åren gick, semester var det inte tal om. Vårt biträde, Signe Nilsson från Grevie, hade en eller två veckors semester (jag kommer inte ihåg vilket), men 1965 reste vi till Amerika i tre veckor. Inger (vår dotter) och Lennart, då nygifta, bodde hos oss medan vi var borta. Vår son Lennart hjälpte till i affären plus två andra biträden. I Amerika hälsade vi på min far och speciellt mina tre bröder. Far hade varit i Sverige två gånger, men jag var 33 år innan jag såg honom. Min far och Knuts far bodde bara några mil från varandra. Det var far och styvmor som mötte oss i Chicago. Knut hade en halvsyster som vi träffade samt alla mostrar och kusiner i massor.
År 1966 byggde vi till en vinkel in mot gården. Uppe blev det lager, nere garage, toalett och tvättstuga plus en andelsfrys med 24 fack. I affären blev det ändrat till snabbköp och vi hade nyöppning till julen det året.
Nyårsafton 1974 stängde vi, men bodde kvar i huset tio år. Vi sålde därefter fastigheten och flyttade till Ängahällan där jag fortfarande bor. Knut dog den 20 juli 1997.
