Almer Karlsson, Himmelstorp, 1899-1969
Han kallades även ?Älgjägarens son efter fadern Karl Andersson ? (Undertecknad har dock hört benämningen ?Björnjägarens son?, eftersom fadern varit I Canada I unga år och där bl.a. jagat björn).
Almer var en baddare på ?sanna jakthistorier? , han hade på 1920-talet slagit ihjäl en anfallande örn med gevärskolven. ? Almer kände till det mesta om de torp, som fanns mellan Grevie och Hjärnarp och deras innebyggare och har berättat om dåtidens levnadsförhållanden, för både Sante Gudmundsson, Thure Karlsson och för andra släkt- och bygdeintresserade – Följande är utdrag ur en intervju gjord på 1960-talet och tryckt I okänd tidning på 1970-talet:
?Torparna for rysligt illa. Det var fattigt och dåligt på alla vis. När det kom någon gumma hem, bjöd mor på kaffe och en bulle. Men gumman nändes inte äta upp bullen utan tog hem den I en näsduk. Den skulle hon ha att bjuda på, om någon kom hem till henne. Så kunde en bulle vandra runt I 2-3 månader?, säger Almer bl.a.i intervjun.
?Fattigt var det förr, men brännvin skulle man ha. Spriten brände man själv, och det skulle alltid stå en brännvinsflaska på bordet. Den, som kom på besök hade sen bara att gå dit och förse sig själv. Så var seden.
Maten I torparstugorna bestod I stort sett av bröd, potatis och sill. Man började dagen med brännvinsbröd, vilket var detsamma som kavring blött I brännvin.
Vid 10-tiden var det dags för frukost, vilken bestod av sill och potatis. Till middag blev det ofta enbart potatis.?
Som en följd av fattigdomen var det många torpare, som emigrerade till Amerika. Det gjorde t.ex Almers Karlssons far, men han kom tillbaka med en sparad slant och därför kunde familjen leva drägligare än många andra torpare. (Undertecknad kommer ihåg Almer under benämningen småbrukare)
?Om någon blev sjuk på åsen för 50-60 år sen, kunde man skaffa doktor, som kom med häst och vagn: Min far var ända in till Ängelholm och hämtade doktor mitt i natten? , berättar Almer.
?Det hände, när jag var 7 år (1906) och hade brutit armen: Då körde han till Ängelholm och hem igen på 2 timmar. Det var fort på den tiden.?
Almer Karlsson kommer in på fattigdomen vid flera tillfällen: ?Många gånger fick man gå och tigga, och många gånger svalt man också?, säger han.
Men glädjeämnen och mänsklig värme saknades inte trots misären. Stora Stina ? många torpare var bara kända under sina smek-och öknamn ? ?var så bred, att hon inte kom igenom dörren? Men hon var snäll och brukade alltid lämna en femöring, när någon kom till henne. Hade hon inte så mycket, blev det en tvåöring eller en ettöring. Trots att hon var så fattig, försökte hon hjälpa andra.
Almer kommer ihåg många torparöden. Om Johannes Bengtsson, bror till Almers farfar säger han att ?han levde uteslutande på brännvin. Det höll liv I karlen, han skötte inget annat? ? Farfadern Andreas skötte sig bättre. Han var smed och åkte in till Helsingborg för att sälja sina yxor och knivar?.
Frans Håkansson tyckte t o m den fattigaste torpare synd om. ? Han hade det så knapert, att kommunen fick skjuta till en slant i månaden för, att han överhuvudtaget skulle överleva. Han hade knappt några kläder att ta på sig och utrymmet i det lilla torpet delade han med en ko och en gris.
Annars var det vanligaste plagget bland torparna på åsen fårskinnspäls. Den hade de på sig året runt, även I högsommarvärmen. Förklaringen var enkel: De hade inga andra kläder.
Den av Almer Karlssons många historier, som etsar sig fast mest och också säger det mesta om torparnas villkor ska vi avsluta med: En av torparna hade avlidit och två av grannarna stod och resonerade. ?Så länge han levde, var det ingen, som visste vad han levde av. Nu är han död och ingen som vet vad han är död av?:
/sammanställt av E.H. som själv har tydliga minnen av Almer Karlsson från 1950-talet./